17. Kan du vissla, Johanna?
– Tänk, min fästman kan så många fräcka visor!
– Ja, men dom sjunger han väl inte för dig?
– Nej, men han visslar dom!
Är det fult att vissla?
– Kan du vissla? frågar jag Linnéa. Nej, min pappa brukade säga att jag har fått omaka läppar.
Därför kan jag inte vissla, säger hon och skrattar.
– Om man visslar får man skägg! säger Astrid.
– Jag har hört att man kan få något ännu värre längre ner, säger Svea.
Elsa stelnar till, men låter det hela passera.
Det kanske är så att visslandet är en manlig företeelse, omgiven av oskrivna lagar. Själv visslar
jag gärna, men det skulle till exempel aldrig falla mig in att vissla i en kyrka. Var kan jag ha fått
det ifrån? Dags för en sång innan Ruth somnar? Ruth har hamnat lite för långt bort från mig.
Jag ser på henne att hon inte hör vad vi pratar om. Då ökar vi volymen lite grann:
Kan du vissla Johanna, ja visst kan jag det!
(vissling)
Det var bra lilla vän, vi tar om´et igen!
(vissling)
Och Johanna hon visslar nu hela dagen lång,
då kom ur svenska hjärtans djup en enkel samfälld sång:
Kan du vissla Johanna, ja visst kan jag det!
(vissling)
Det hjälpte inte, Ruth är fortfarande inte med. Då reser jag mig och går fram till henne med
gitarren i högsta hugg. Där sitter Ruth, liten, späd och hopsjunken i sin rullstol. Hon är en bra
bit över 90 och i dag är hon inte direkt på topp. Jag böjer mig ned och sjunger alldeles intill
hennes öra:
För ingen gav mej en sådan stund,
som Jungfrun på Jungfrusund
och ingen räckt mej en sådan mun
som Jungfrun på Jungfrusund.
Jag hållit i mina armar
så många ljuvliga barmar,
men ingen, ingen så ljuv och rund
som Jungfruns på Jungfrusund.
När sången är slut vänder hon huvudet mot mej och säger stilla:
– Ja, det är slut med det runda nu, men tack i alla fall för att du sjöng så fint!
Nästa sida
