18. Strykbrädan

​

Kom får du höra! viskar Axel och drar mej i rockärmen.

– Det här är inget för fruntimmer, tillägger han halvhögt.

Självklart spetsar alla öronen.

– Jo, du förstår, börjar Axel. Det var den här prästen... Han hade för vana att besöka alla

gamla ensamma gubbar och gummor i församlingen, men hos Anton i Backen hade han

aldrig varit. Anton bodde ensam i sin stuga visste prästen, men när han knackade på dörren

kom ett fruntimmer och öppnade! Prästen blev lite förvirrad, men bakom fruntimret skymtade

han Anton.

– Jasså, sa prästen, lite dröjande, du har besök Anton?

– Nej, säjer Anton och går fram till dörren. Det är min hushållerska, hon bor här.

– Jasså, säjer prästen igen. Bor hon här? Han tittar sej runt i stugan. Ja, men du har ju bara en säng!

   Sover ni i den båda två? Ni är väl inte gifta?

– Jo, nog sover vi i den båda två, medgav Anton.

Då tycker hushållerskan att samtalet håller på att ta en obehaglig vändning, så hon flikar in:

– Det är ingen fara, goa pastorn, på kvällen när vi går till sängs har vi alltid strykbrädan mellan oss!

Prästen blir ändå inte helt lugnad så han säger lite bekymrat:

– Jo, det är väl gott och väl med strykbrädan, men tänk om lusten ändå skulle bli för stor?

– Ja, men då tar vi bort brädan, svarar hushållerskan glatt.

​

Som sagt... det där var ju ingenting som fruntimren behövde höra, menar Axel och tittar lite

förvånat på personalen som förtvivlat försöker hålla sej allvarlig eftersom de ju är fruntimmer

och inte bör höra såna historier.

– Vi kanske ska sjunga lite? säjer Agneta.

​

Hon drar fram bordet så att vi alla ska få plats runt det. Nu kommer Svea och Elsa med sina

rullatorer och slår sig som vanligt ner bredvid varandra. Rut sitter i sin rullstol och hälsar glatt

förvirrat : ”Adjö!” när jag tar hennes hand.

Linnéa och Astrid får hjälp att sätta sig på andra sidan av bordet.

– Det är mest bara fruntimmer här!

Säjer Axel medan han sätter sej bredvid mej på sin vanliga plats.

– Det gör ingenting, tillägger han storsint.

– Sjung en sång om kärlek! Säjer Linnéa och lutar sej fram över bordet.

Ja, varför inte?

​

Där björkarna susa sin milda sommarsång

och ängen av rosor blommar

skall vårt strålande brudefölje en gång

draga fram i den ljuvliga sommar.

​

– Den sången sjöng dom på vårt bröllop! utbrister Svea.

– En sång till om kärlek, vädjar Linnéa.

Hon tycker att det pratas för mycket och sjungs för lite.

– Jag tycker om sånger om kärlek, avslöjar hon för Agneta som har satt sej mellan Linnéa

och Astrid. Ruth har börjat få svårt att hålla sej vaken, ögonlocken sluts sakta och munnen

öppnas en aning. Agneta stryker henne över kinden och frågar om det är någon särskild sång

hon vill höra?

– Nej, de är så vackra allihop, svarar Ruth och sluter ögonen på nytt.

– Där björkarna susa! säjer Linnéa, den kan du väl ta?

– Den sjöng han ju alldeles nyss! fräser Axel till. De är inte kloka fruntimren här!

– Jaså, har du redan sjungit den? säjer Linnéa lite generat. Men sjung någon annan sång om kärlek då!

Axel tittar ut genom fönstret.

​

Nästa sida

​