5. Hur fan kom jag hit?
När jag kommer in i köket sitter alla utom Axel redan runt bordet och väntar. Jag går runt och hälsar
på alla som vanligt. Axel har placerat sig i soffan borta vid den glasade väggen. Han är vaken, men
verkar helt försjunken i sina egna tankar.
Agneta tar mig lite avsides och berättar att Axel inte är riktigt i form idag.
– Han ville inte sitta med vid bordet, men kom i alla fall med ut! Vi får nöja oss med det i dag, säger hon.
Han väljer själv hur han vill sitta.
För några år sedan sjöng jag på en avdelning där en dam inte under några omständigheter kunde tänka
sig att sitta runt ett bord tillsammans med oss andra och sjunga!
Hon placerade sig i stället vid ett litet blombord i korridoren. Här satt hon under hela sångstunden.
Hon sjöng inte med i några sånger alls men satt troget kvar vid sitt lilla bord vecka efter vecka.
Efter en tid flyttade hon närmare. Efter flera månader valde hon själv att sitta med runt det stora bordet.
En kort tid efter det var hon en av dem som sjöng med mest i sångerna – och hon strålade av glädje!
Med detta i bagaget börjar jag med en refräng som jag vet att alla är mycket välbekanta med:
Det är våren, det är våren
som har kommit igen
och med den kärleken
när vi varann i portarna krama
och katterna på gården jama
då är det våren, då är det våren
som har kommit tillbaka igen....
Medan jag sjunger tittar jag då och då bort mot Axel i soffan.
Inte en muskel ändras i hans ansikte. Blicken är stelt riktad framåt. Jag försöker få ögonkontakt,
men misslyckas.Agneta, som förstås redan har läst av situationen, lämnar nu sin plats vid bordet.
Hon sätter sig bredvid Axel i soffan och lägger armen runt hans axlar. Så nickar hon mot mig och
det är dags för ett nytt försök.Det finns ju faktiskt några sånger som brukar gå bra hem hos äldre
herrar ibland. Jungman Jansson är en av dem, men jag satsar på:
Se, farfar dansar gammal vals, se sån stil han har
han dansar samma gamla vals som i sin ungdoms dar.
Han svävar som om han var blott tjugoett
smidigt och lätt, nästan kokett
och av beundran en susning det far
genast från par till par.
Se farfar dansar gammal vals, se sån stil han har!
– Hur ska jag komma hem? utbrister Axel, orolig och plågad.
– Jag hjälper dig hem sen, Axel säger Agneta och fattar hans hand. Var inte orolig.
Jag följer med dig till ditt rum sen!
Axel säger inget mer. Han fortsätter att stirra stelt framför sig. Jag överväger hur jag ska göra.
Efter ett ögonblicks tyst personalkonferens med blicken får jag klartecken att fortsätta.
Men jag hinner inte börja.
– Hur fan kom jag hit? utbrister Axel.
Sedan vänder han för första gången en aning på huvudet och säger till Agneta som sitter bredvid
honom i soffan:
– Det är något fel i huvudet på mig! Jag kommer inte ihåg någonting!
Agneta stryker Axel över kinden.
– Nu följer jag med dig till ditt rum, Axel!
Hand i hand försvinner Agneta och Axel bort i korridoren.
Det är i såna här stunder jag fryser invärtes. Fantasin skenar iväg och jag står framför en stängd
och låst dörr. Jag har just avslutat en sångstund på en demensavdelning och packat ihop mina grejor.
Jag vänder mig mot en ung flicka och säger:
– Jag skulle vilja komma ut nu, kan du hjälpa mig?
Då sveper en iskall vind genom mig. Kroppen stelnar till, som om jag vore mycket gammal.
Jag hör hur flickan svarar:
– Men Anders, du ska inte gå ut nu. Vi var ju ute i går!
– Jo, men du förstår väl att jag måste vidare till nästa ställe och spela? säger jag förvirrat.
Den unga flickan lägger armen om mina axlar och säger mjukt:
– Anders, du bor ju här hos oss nu. Du har sålt huset, visst minns du väl det?
Hon vänder sig mot en annan ung flicka och säger tyst, men jag hör vartenda ord,
– Anders har varit så orolig i dag. Var han likadan i går?
– Gitarren! säger jag. Var har ni gjort av min gitarr?
– Gitarren hänger på sin krok i ditt rum som vanligt.
Du kan väl gå in och spela lite före maten om du vill?
In och spela? Jag vill inte in och spela! Jag vill ut!!!
– Det är många som väntar på mig! säger jag ilsket.
Släpp ut mig nu innan jag blir riktigt förbannad!
– Det finns ingen som väntar nu Anders, du behöver inte vara orolig! Vill du kanske ha en
kopp kaffe före maten?
Kaffe? Nej tack, jag känner mig plötsligt bara så trött.
Jag känner mig så trött som du bara kan bli när du kämpat så mycket du orkat, men förlorat.
– Är det någon som kan koden? frågar jag.
– 2296 hör jag en röst bakom mig. Tack för i dag! Vi ses igen nästa vecka!
Pekfingret knappar snabbt in siffrorna. Det knäpper till i låset.
Förvirring, ångest, ilska, så här måste det kännas...
Nästa sida
