15. Med en enkel tulipan
På ett av våra sjukhus någonstans i Sverige fanns det för många år sedan en överläkare
som alla patienter var livrädda för. Kollegorna darrade inför honom, sjuksköterskor,
vårdbiträden, städpersonal gick omvägar för att slippa träffa honom.
Så hände det sig att den skräckinjagande själv blev sjuk och inlagd på en rum i sjukhuset.
Tempen skulle tas. Man skickade fram den modigaste sjuksköterskan bland dem.
Hon bad doktorn att vända sig om på mage. När allt var klart lämnade hon rummet.
Dörren lämnade hon ofint nog öppen så att alla kunde se in.
Överläkaren ja, han låg där han låg. Han kunde inte undgå att märka att alla som gick förbi
log eller fnittrade till lite grann när de passerade.Till slut brast tålamodet för honom och han
röt till en flinande städare som just passerade:
– Har du aldrig sett en människa som tar tempen förr?
– Jodå svarade städaren, men aldrig med en tulpan!
Med en enkel tulipan uppå bemärkelsedan
jag har den äran, jag har den äran att gratulera!
Dt har blivit populärt och är så välment och kärt
så jag är säker att innan kvällen det kommer flera.
En liten blomma så här planterad uti en kruka kan säga mer
än Orrefors som är dekorerad med vita liljor och orkideer.
Så med en enkel tulipan uppå bemärkelsedan
jag har den äran, jag har den äran att gratulera!
– Är det någon som har födelsedag? undrade Axel.
– Nej, inte i dag, men i nästa vecka fyller jag faktiskt år, sa Agneta.
Jag kan förresten en annan text till den här sången, ska jag ta den?
– Ja visst, sa både Axel och jag i munnen på varandra.
Jag är en liten undulat
som får så dåligt med mat
för dom jag bor hos,
för dom jag bor hos
dom är så snåla.
Dom ger mej frukt varenda dag,
det vill jag alls inte ha
jag vill ha brännvin,
jag vill ha brännvin och Coca Cola!
– Det var ingen trevlig visa! sa Elsa. Jag vill hellre höra vackra visor!
I vanliga fall skulle Agneta ha slätat över det hela och vi skulle ha sjungit
Pärleporten eller Tryggare kan ingen vara så att Elsa fått lite balsam på såren.
Men i dag är det tydligen inte den vanliga Agneta vi har att göra med.
– Jag kan en till, den här sjöng ungarna på dagis!
Jag är en liten taliban som har kapat ett plan
jag har den äran, jag har den äran att detonera!
Elsa tittade totalt oförstående på Agneta.
Innan hon hann ta till orda blandade sig Alice in i handlingen.
– Så här sjöng vi när vi var barn! sa hon glatt.
Det var på EPA vi mötte varandra
ibland kalsonger och doftande tvål
jag kände igen henne bland alla andra
ty på strumpan hon hade ett hål!
– Den har jag aldrig hört, sa Svea.
– Jo, visst har du det, sa jag. Fast kanske med en annan text?
Du kommer väl ihåg var det var vi möttes?
Det var på Capri vi mötte varandra
jag minns det än som det vore i går
där bland mimosor jag såg henne vandra
i Italiens blommande vår.
Jag nu mitt hjärta på Capri har mistat
tyvärr var hon inte ämnad för mig
ty hennes svar på den fråga jag dristat
var ett vänligt, men talande nej!
Natten var en dröm, en saga
vid Marina Grandes strand.
När en kyss jag ville taga
gav hon blott till avsked sin hand.
På hennes finger en vigselring blänkte
och med en handkyss jag sade adjö.
så kärlekssagan som Capri mig skänkte
såg Neapel och sen fick den dö.
– Du kanske rentav har varit på Capri som reseledare Svea? sa Agneta.
– Det är möjligt, det minns jag inte, sa Svea. Men sången minns jag.
Slut för i dag! Tack för i dag!
– Vad får ni till lunch idag? frågade jag medan jag lade gitarren i fodralet.
– Kokt torsk, sa Axel surt.
– Jasså, gillar du inte torsk?
– Nej, dom sa att den var utfiskad i hela Östersjön, men tror du inte att dom hittade en torskjävel till!
Nästa sida
